pippilotta

Jag kanske är tjatig men jag längtar till torsdag då jag ska till frissan och permanenta håret, hoppas hoppas hoppas att det funkar som det ska, jag har ju både långt och tjockt hår så de e ju inte säkert..

Dagens träning avklarad. Bytte dock spinningen mot bodybalance, kände mig så trött på eftermiddagen att jag inte orkade spinna. Gudars skymning va de e jobbigt!, blir "bb" träning på onsdag me. Afrodans på torsdag, (oxå fan så jobbigt) men jag ska göra mitt bästa att va ihärdig med träningen, så att jag kan gå ner 8-10 kg till. Sen gör det inget om kroppen vill vila några månader, men de här kvarvarande 10 pannorna gör att jag fortfarande känner mig tjock. Vilket är delvis sant. Visst är jag mkt smalare nu mot förut när man va en riktig dunderklump, men jag är fortfarande stor. Ja så är de. Jag tänker vara så modig att jag bjuder på två före bilder, som jag inte för mitt liv kan förstå att det någonsin varit sant, bilder som gör nig ledsen , att det någonsin fick bli så,
Det är en sorg, jag vet mkt väl vad för händelser de sista fem åren som bidragit till den kroppen. Hur dåligt jag mått och varför jag ätit mig fetare och fetare. Det är en sorg som jag tror att bara någon som själv är/ varit tjock kan förstå. (därmed inte alla tjockisar, även tjockisar kan va dumma i huvudet och påstå att det bara är att röra på sig och äta bättre , att man inte försökt tillräckligt själv innan man opererat sig.
Det har jag oxå fått höra. Men jag vet oxå att personen ifråga igentligen inte kände mig så väl att hon visste de då, hur mkt jag kämpat genom åren, även om det är dom sista fem åren som vikten blivit ett "stort" problem.
Jag har varit överviktig sen jag var 8-9 år gammal. Jag fyller 27 i år. Det säger väl en del. Haft ätstörningar oxå,
Jag fick aldrig lära mig att jag dög som jag var. När jag växte upp. Vissa kanske försökte säga de till mig men det var alltid någon annan med inflytande över mig som sade annorlunda (mellan raderna) konsensus av det hela var en konstant ångest av mat, det var den som gjorde mig glad när jag var ledsen,
Men oxå den som gjorde mig ledsen när jag inte dög. Att man bara dög och kunde bli/ vara lycklig om man var smal, var något jag alltid hade hängandes över huvudet.

Jag kan inte rå för min barndom.
Men jag kan rå över min nutid / framtid,
Vilket jag oxå tycker att jag tagit mitt ansvar för mig själv och min hälsa genom att operera mig.

Och till alla idioter som tycker att min op kostat er skatte pengar: FUCK YOU! JAG betalar OXÅ skatt!! Bara de sista två åren har jag betalat in mer skatt än operationen kostat landstinget.
För att inte tala om vad framtida sjukskrivningar och hälsoproblem hade kostat samhället i form av bidrag etc , DET hade kostat MYCKET mer...

Och till er som tycker man fuskat: DRA ÅT HELLVETTE! Lägg eran energi på något annat än att trycka ner någon som större delen av sitt liv redan kämpat för att få stå rakryggad och stolt.
Ni som tycker så kan ta eran pretentiösa skit och stoppa upp den där solen inte skiner!.

Det blev visst en känslosamt inlägg, antar att det är känslor som skulle ut.
Jag vet att jag gjort det bästa av vad Gud gav mig som barn. Något jag är stolt över. Det räcker. Inget jag behöver visa upp. Jag vet vem jag är , vad jag står för och vad jag vill. Jag är stark på fler sätt än många andra. Likaså att många andra har andra minst lika bra förmågor. Vi är alla olika och tur är ju faktiskt det.

Jag ska göra vad jag alltid gör. Kämpa för det som är mig kärt, som är viktigt för mig. För dom jag älskar.
Puss på er mina vänner !